El Choco

Boken El Choco gav mig mer än vad jag på förhand skulle ha kunnat tro. Den skildrar svensken Jonas Andersson som i ett försök att bli skuldfri tar det dåliga och ödesdigra beslutet att smuggla kokain från Bolivia till Sverige. Han blir dock på flygplatsen på väg hem gripen för försöket och hamnar i fängelse. Jag trodde att jag hade ganska bra bild av vad som dessvärre kan försiggå i vissa länder när det gäller droger och smuggling av sådana. Jag var också medveten om hur fångars mänskliga rättigheter helt kan ”glömmas bort” på olika anstalter i dessa länder. Men att det kunde gå till på det sätt som i boken beskrivs hade jag faktiskt ingen aning om. Jag kan ärlig erkänna att om journalisten Markus Lutterman hade valt att endast göra ett reportage om Jonas Anderssons tid i det ökända San Pedro-fängelset i Bolivia är det inte säkert att jag hade läst det. Ett sådant reportage hade behövt vara väldigt långt för att få in alla nödvändiga detaljer och ändå hade man missat alldeles för mycket för att göra historian rättvisa. Valet att skriva en bok om det hela var absolut det enda alternativet!

Man har valt att skriva boken i skönlitterär stil istället för den dokumenterande varianten, det tror jag att man vinner på då det är lättare att leva sig in i storyn på detta sätt. Med hjälp av det skönlitterära språket kan man brodera ut beskrivningar på ett annat sätt än vad man hade kunnat göra i en faktabok. Detta resulterar i att man har lättare att känna empati för och identifiera sig med karaktärerna i boken, dessutom kan man smyga in rena faktadetaljer utan att det känns långrandigt och tradigt att läsa. Det kittlar helt enkelt läsarens inlevelseförmåga. Historian berättas ur Jonas Anderssons perspektiv, men man omnämner honom hela tiden i tredje person; det är inget ”jag-berättande”. Boken känns ändå av någon anledning mindre skönlitterär än till exempel Liza Marklunds ”Gömda”-serie.

Litterär journalistik skulle jag vilja benämna detta sätt att berätta en historia. Många gånger är händelserna så absurda att man knappt kan tro att de har ägt rum, hela storyn hade egentligen lika gärna kunnat vara skönlitterärt påhittad. Jag tror att författaren har hållt sig väldigt nära sanningen hela tiden, för det första skulle han inte vinna på att inte berätta den sanna historien och för det andra vinner han trovärdighet på att radda upp alla källor som använts på de sista sidorna av boken. Självklart behöver dock inte alla saker som Jonas Andersson fått berättat för sig inne i fängelset vara sanna, det förstår man ju. Jag tycker att det är helt okej att ändra på namn och sådana små detaljer i boken, men ska man börja ändra på det egentliga händelseförloppet så måste man vara noga med att skriva att boken är baserad på en sann historia.

Jag ser nästan bara fördelar med detta sätt att berätta en så pass omfattande historia som denna. De enda nackdelarna som jag kan se är att den tappar lite i nyhetsvärde; risken finns att historian inte når ut till människor i samma räckvidd som om man hade sprängt upp det på exempelvis Dagens nyheters förstasida eller dylikt. Eller att den journalist som skriver boken vinklar den å något sätt som förvränger sanningen, Det är i vilket fall en serie händelser som jag finner väldigt viktiga att få ut till allmänheten, det finns nog många med mig som inte riktigt greppar vidden av de olagligheter och den brutalitet som pågår på platser som San Pedro-fängelset.