Räcker en kampanj på avstånd?

Kampanjjournalisitk. En journalistik som enar och förenar. Mycket gott kan komma av en sådan, men kan det också medföra ont? Man ser ofta – särskilt i kvällspressen – olika typer av kampanjer som bedrivs av olika aktörer för en speciell ”cause”. Senast jag såg ett exempel på detta var när Aftonbladet, Expressen, Dagens nyheter och Svenska dagbladet gick ihop och manade på en namnunderskrift för att journalisten Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea skulle släppas fri. Denna kampanj pågår ännu och namnunderskrifterna är många.

För bara några veckor sedan så var det ”Earth hour” som det varje dag skrevs om i tidningar som exempelvis Aftonbladet; då skulle världens befolkning under ett visst datum och tidpunkt släcka alla sina lampor. Detta är självklart ett bra initiativ, men till vilken nytta egentligen? Även om alla verkligen skulle släcka sin belysning under en timmes tid, skulle detta utgöra en så pass marginell del av den energi som förbrukas i världen att det i det stora hela inte skulle spela någon roll. Enorma summor pengar måste ha lagts på kampanjen ”Earth Hour”, jag kan känna att man skulle kunnat uträtta något riktigt med dessa pengar istället. Det är en fin gest, men för vem? Kan man inte istället skapa en kampanj som faktiskt spelar roll i det långa loppet?

Ibland får jag känslan av att man använder sig av kampanjjournalistik för att det är mäktigt; världen blir kolsvart under en hel timma eller man får riktigt många namnunderskrifter för en god sak. Jag menar inte att det är fel att skriva på för att till exempel Dawit Isaak ska friges, men samtidigt har jag svårt att se att han skulle bli fri bara för att några personer som sitter där i sitt lilla röda hus med vita knutar skriver på ett papper och ojar sig för att han ännu inte fått en rättegång. Man måste göra mer än så, man kan inte engagera sig på avstånd. Det finns nog också de som skriver på för att känna sig duktiga över att ha gjort något för världen och på så sätt stilla sitt samvete.

Självklart ska man skriva om orättvisor i världen; man ska kämpa för att få upp ögonen på människor som inte är tillräckligt underrättade. Jag är bara inte säker på att kampanjjournalistiken är the way to do it. Jag har förståelse för att alla inte aktivt kan hjälpa till. Men någon borde väl kunna göra det, likaväl du som jag? Vi kan inte sitta tillbaka och förvänta oss att någon annan ska lösa alla världens orättvisor åt oss. Det finns vissa fall där namnunderskrifter kan hjälpa till, men det gäller ofta mindre saker i en direkt närhet; ett dagis som hotas lägga ner, man vill kräva en kommunpolitikers avgång och så vidare. Det här är människor som har fängslat en oskyldig man av den anledningen att han ville ge sitt land demokrati. Det här är människor som har torterat en oskyldig man för att han ville ge sitt lands invånare hopp. Det här är människor som vill tysta ner opinionen. Jag har svårt att tro att de kommer att ge med sig för att vi skickar ner några namn på ett papper. Världen fungerar tyvärr inte på detta enkla sätt.

Med detta sagt menar jag inte att man ska strunta i att engagera sig, vill man skriva på för Dawit Isaaks frigivande ska man absolut göra det, det skadar ju inte. Jag menar bara att det behövs mer, att man kanske satsar på lite fel metoder att lösa problem med. Jag är rädd för att man ska tycka att man gjort sitt när namnet står där på pappret.

Jag tror dock inte att kampanjjournalistiken är en fara för nyhetsjournalistikens objektivitet, de spelar inte inom samma ramar. Dessutom är jag också av den åsikten att all journalistik inte nödvändigtvis behöver vara opartisk så länge man är tydlig med att den inte heller är det. Vanliga nyhetsartiklar ska självfallet bara fungera som ett referat av en händelse, men media måste också låta folket skapa sig egna uppfattningar. Jag tror också att en krönika eller dylikt har större förmåga att nå ut till enskilda individer. En faktarapportering kring hur många som dött i svälten i Sudan det här året når inte fram på samma sätt som ett reportage eller en krönika från någon som varit där och kan skildra hemskheterna. Vi har blivit mätta av alla dödssiffror, vi stänger av som en försvarsmekanism. Vi bor i ett land där distansen till en sådan typ av katastrof är så pass stor att den inte kan överbyggas med hjälp av fakta. Vi behöver beröras. Vi behöver begripa det ofattbara. Vi behöver kunna ta på det. Vem har ansvaret för att få oss att förstå?