Var dras den etiska gränsen?

Det finns två sidor av alla mynt. Två sidor till varje story. I en nyhetsartikel kan det ofta finnas fler sidor än så. Hur många detaljer får medierna släppa utan att gå för långt? Ibland är de etiska gränsdragningarna extremt svåra att göra, ibland går man för långt. Det måste vara ett väldigt svårt beslut att fatta när man som chefredaktör får en riktig pangnyhet på bordet. Ska man publicera för mycket eller för lite?

Nämna namn och publicera bild
Vad är relevant att publicera? I spelregler för press, radio och tv står att läsa följande; ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Det verkar som att många medier bryter mot denna regel varje dag. I vissa fall kan de beskriva en misstänkt gärningsman så in i minsta detalj att de inte behöver nämna namn eller publicera bild då de som bor i samma stad som den misstänkte redan listat ut vem det rör sig om.

Innocent until proven guilty
Vi kan titta lite närmre på ”fallet Caroline” som uppmärksammats i medierna under de gångna månaderna sedan mordet den 12 september förra året. Nu åtalas den man som är misstänkt för brottet. Redan förra året publicerade man artiklar om honom i flera tidningar, bland annat i Aftonbladets nätupplaga. Man nämner vid denna tidpunkt inte hans namn men däremot detaljer om honom som gör att grannar och invånare i samma stad kan lista ut vem som är misstänkt.

Man benämner mannen som 50-åringen, lämnar uppgifter om yrket och publicerar dessutom en bild där ansiktet visserligen är suddat, men som man skulle kunna känna igen om man är bosatt i samma by som mannen. Dessutom nämner man namnet på hans arbetsplats, hur svårt är det för arbetskamrater att förstå vem det handlar om? Nu har man också publicerat hans namn och bild trots att han ännu inte är dömd. Publiciteten gör att hans familj kan råka illa ut, de har inte bett om detta. Barnen har inte bett om att bli mobbade i skolan. Jag tycker inte att man ska skydda en mördare men trots att mannen kommit med ett erkännande är han ännu inte dömd. Innocent until proven guilty. Eller?

Förutfattade meningar kan styra spekulationer
Jag tror att man är ute på riktigt hal is om man börjar spekulera i att ett specifikt brott kan ha förankring i religiös åskådning eller sexuell läggning då detta är ämnen som tenderar att kunna uppröra. Jag misstänker att detta beror på att det är så pass personliga frågor. Det kan så lätt bli fel; man tror att ett illdåd begåtts i en viss religions tecken eller dylikt. Om detta sedan visar sig vara fel är det enligt mig en fruktansvärd förolämpning mot alla de människor som tillhör denna religion. Det är också lätt att låta förutfattade meningar styra spekulationerna.

Jag tror dock att media ibland kan vara lite rädda för att rubricera brott som ”hatbrott” som är begångna på grund av ett hat man hyser mot en utvald grupp människor. Om ett brott har begåtts och den dömde gärningsmannen uttryckligen påtalar att anledningen till brottet är att offret exempelvis är homosexuell så tycker jag absolut att man kan publicera detta. Man ska inte vara rädd för att lyfta fram sådana ämnen för diskussion, man måste kunna tala om sådant som är obehagligt. En dialog måste föras för att förhindra framtida brott kring samma orsak.

Människan är nyfiken
Jag kan förstå att en tidning vill vara först med avslöjanden, det är viktigt att komma med egna nyheter. Om andra tidningar sedan får följa ses det självklart som en seger. Det är hela tiden en tävling, en kamp mot klockan. Konkurrensen är hård. Om en tidning publicerar namn och/eller bild på en gripen eller åtalad brottsling kommer troligen också andra tidningar och medier att följa exemplet. Är man en ledare eller en följare? Eller är man sin egen; etiskt riktig och skippar de spekulationer som inte är någonting annat än just spekulationer? Många av medias detaljer finns där just för att mätta människans nyfikenhet, men vill vi verkligen sitta där som gamar och festa på andras kött och ben?

Vem väljer informationen?

Vad är det egentligen som avgör att en nyhet blir en nyhet? Det händer enormt mycket i världen under en dag. Barnen i Afrika svälter. Pedofiler härjar. Krig bryter ut. Mördare mördar. Vem bestämmer vad som är viktigt för oss att veta? Det finns faktiskt en del punkter som bockas av innan en händelse blir en nyhet, Tidningen i skolan listar på sin webbplats några av dessa . Jag har valt ut två färska nyhetshändelser att studera närmre. Jag kommer i detta inlägg att analysera dessa genom att försöka komma fram till vad som gjort att just dessa publicerats som nyheter.

Det brinner i Australien
Flera av dessa punkter går att applicera på artiklar som skrivits om de bränder som plötsligt brutit ut runt om i Australien. Skogsbränder är en pågående händelse, man har vid många tidningars nätupplagor valt att göra en följetång av företeelserna. Nyheten håller sig aktuell även om alla redan känner till den, händelseförloppet stegras för var dag som går. Det är dessutom en allmän nyhet som har potentialen att intressera många, det finns en del svenskar inblandade i katastrofen vilket gör att det hela känns ”närmre” oss.

Skogsbranden blev en mördarjakt
Det finns överraskningsmoment i utvecklingen av denna story; det avslöjas att bränderna misstänks vara anlagda. Australiens premiärminister Kevin Rudd kallar offentligt gärningsmännen för massmördare. Plötsligt blev skogsbranden en mördarjakt och det skapas en inneboende konflikt. Vem är ansvarig? Händelserna lockar läsare då de hör till ovanligheten och dessutom handlar de om ett grovt lagbrott.
Till artikeln publiceras bilder, det är en ganska tacksam nyhet att finna bildmaterial till, på tidningarnas nätupplagor finns dessutom videofilmer på hur bränderna slukar allt i sin väg. Jag tror att människor är mer benägna att engagera sig om de med egna ögon får se vad som sker.

Gässen plockas levande
Kalla fakta besöker en gåsfarm i Ungern där det avslöjas att gässen plockas levande, dun som vi sedan har i våra kuddar, jackor och dylikt. Även denna nyhet behandlas i en artikelserie, vilket gör att den är aktuell under en längre period. Nyheten hålls vid liv då det hela tiden tillkommer nya uppgifter. Upptäckten berör den vanliga människan i allra högsta grad, de flesta har någon form av dunprodukt hemma. Det är en händelse som vi kan relatera till.

Stora företag inköpare av dunet
Det visade sig att företag som exempelvis Åhléns och IKEA i sitt sortiment haft produkter inköpta hos farmar där djurplågeriet pågått. En känsla av närhet infinner sig, nyheten ger konsekvenser för vardagslivet. Händelsen är överraskande och har ett uppenbart nyhetsvärde. Det finns ett subjektivt värde; människor känner sig personligt berörda. Även ett objektivt värde upplevs; redaktionen anser att detta är information allmänheten bör ta del av. Förutom en given toppnyhet kan man också bidra till ökad insikt och kunskap bland sin publik.
Nyheten påvisar felaktigheter i samhället, lag- och regelbrott har begåtts. Man speglar en inneboende konflikt mellan farmarna och inköparna, kvällspressens skriver gärna under på skandalvinklingen. Skandalen blir desto större när det också finns rörliga bilder som visar hur gässen plågas när de plockas på dun.

Gräva fram ett scoop
Ofta vill redaktioner vara ensamma om sina nyheter, man vill vara den första att gräva fram ett scoop. Om en annan redaktion hinner avslöja nyheten kan det vara så att den planerade artikeln ställs eftersom händelsen redan är känd för allmänheten. Både bränderna i Australien och dunskandalen är så pass stora händelser att de följs i flera medier, plikten att rapportera går före
konkurrensen. Dessutom är det svårt komma med egna avslöjanden när nyheten är så hårdbevakad.

Gammal information få ingen uppmärksamhet
Kvällstidningar lever på sin lösnummerförsäljning, iögonfallande löpsedlar är ett måste för att dra till sig läsare. Jag tror att människor på något sätt fascineras av plötsliga katastrofer. Att en terrorattack eller en jordbävning plötsligt kräver dödsoffer intresserar oss, vi väntar ivrigt på uppdateringar. Att barnen i Afrika svälter är vi väl medvetna om men vi ägnar det inte mycket uppmärksamhet då det är gammal information, hur hemskt det än låter.