Var dras den etiska gränsen?

Det finns två sidor av alla mynt. Två sidor till varje story. I en nyhetsartikel kan det ofta finnas fler sidor än så. Hur många detaljer får medierna släppa utan att gå för långt? Ibland är de etiska gränsdragningarna extremt svåra att göra, ibland går man för långt. Det måste vara ett väldigt svårt beslut att fatta när man som chefredaktör får en riktig pangnyhet på bordet. Ska man publicera för mycket eller för lite?

Nämna namn och publicera bild
Vad är relevant att publicera? I spelregler för press, radio och tv står att läsa följande; ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Det verkar som att många medier bryter mot denna regel varje dag. I vissa fall kan de beskriva en misstänkt gärningsman så in i minsta detalj att de inte behöver nämna namn eller publicera bild då de som bor i samma stad som den misstänkte redan listat ut vem det rör sig om.

Innocent until proven guilty
Vi kan titta lite närmre på ”fallet Caroline” som uppmärksammats i medierna under de gångna månaderna sedan mordet den 12 september förra året. Nu åtalas den man som är misstänkt för brottet. Redan förra året publicerade man artiklar om honom i flera tidningar, bland annat i Aftonbladets nätupplaga. Man nämner vid denna tidpunkt inte hans namn men däremot detaljer om honom som gör att grannar och invånare i samma stad kan lista ut vem som är misstänkt.

Man benämner mannen som 50-åringen, lämnar uppgifter om yrket och publicerar dessutom en bild där ansiktet visserligen är suddat, men som man skulle kunna känna igen om man är bosatt i samma by som mannen. Dessutom nämner man namnet på hans arbetsplats, hur svårt är det för arbetskamrater att förstå vem det handlar om? Nu har man också publicerat hans namn och bild trots att han ännu inte är dömd. Publiciteten gör att hans familj kan råka illa ut, de har inte bett om detta. Barnen har inte bett om att bli mobbade i skolan. Jag tycker inte att man ska skydda en mördare men trots att mannen kommit med ett erkännande är han ännu inte dömd. Innocent until proven guilty. Eller?

Förutfattade meningar kan styra spekulationer
Jag tror att man är ute på riktigt hal is om man börjar spekulera i att ett specifikt brott kan ha förankring i religiös åskådning eller sexuell läggning då detta är ämnen som tenderar att kunna uppröra. Jag misstänker att detta beror på att det är så pass personliga frågor. Det kan så lätt bli fel; man tror att ett illdåd begåtts i en viss religions tecken eller dylikt. Om detta sedan visar sig vara fel är det enligt mig en fruktansvärd förolämpning mot alla de människor som tillhör denna religion. Det är också lätt att låta förutfattade meningar styra spekulationerna.

Jag tror dock att media ibland kan vara lite rädda för att rubricera brott som ”hatbrott” som är begångna på grund av ett hat man hyser mot en utvald grupp människor. Om ett brott har begåtts och den dömde gärningsmannen uttryckligen påtalar att anledningen till brottet är att offret exempelvis är homosexuell så tycker jag absolut att man kan publicera detta. Man ska inte vara rädd för att lyfta fram sådana ämnen för diskussion, man måste kunna tala om sådant som är obehagligt. En dialog måste föras för att förhindra framtida brott kring samma orsak.

Människan är nyfiken
Jag kan förstå att en tidning vill vara först med avslöjanden, det är viktigt att komma med egna nyheter. Om andra tidningar sedan får följa ses det självklart som en seger. Det är hela tiden en tävling, en kamp mot klockan. Konkurrensen är hård. Om en tidning publicerar namn och/eller bild på en gripen eller åtalad brottsling kommer troligen också andra tidningar och medier att följa exemplet. Är man en ledare eller en följare? Eller är man sin egen; etiskt riktig och skippar de spekulationer som inte är någonting annat än just spekulationer? Många av medias detaljer finns där just för att mätta människans nyfikenhet, men vill vi verkligen sitta där som gamar och festa på andras kött och ben?