The elements of journalism

”Journalism is simply the system societies generate to supply […] news”. Detta citat kan man läsa i boken The elements of journalism skriven av Bill Kovach och Tom Rosenstiel. Men vad är det egentligen som säger att journalistiken med sina journalister har monopol på att förmedla nyheter?

Vår verklighet skapas till stor del av det vi ser, läser och hör i massmedia – framför allt nyhetsmedia. Det är inte så konstigt, de är våra ögon mot världen utanför. Om nyheterna inte talade om att människor svälter i Sudan eller att inbördeskrig brutit ut i Gaza, skulle det vara i stort sett omöjligt för oss att konstatera dessa fakta. Nyhetsmedia kan omöjligt rapportera om allt som händer och sker, de måste sålla bland händelserna. De bestämmer vad det ska rapporteras om – när, var och hur. Resultatet av detta blir att en symbolisk verklighet skapas där vi endast kan ha föreställningar om hur världen ser ut, så länge vi inte bevittnar den med egna ögon.

Idag finns en form av konflikt mellan de så kallade gammelmedierna och de sociala medierna. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att gammelmedierna (TV, radio, tidningar osv.) är på väg att fasas ut, men jag vågar däremot påstå att de sociala medierna är på seriös ingång. Enligt Wikipedia anser man att den allra första bloggen skapades av en man vid namn Justin Hall redan 1994. Bloggens ordentliga genombrott i Sverige kom först efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Först då började bloggen användas på det sätt som jag menar är en frisk fläkt i händelserapporteringen. Man skapade bloggar för att kunna kommunicera och publicera rapporter kring vad som egentligen hände annandag jul, man upptäckte att man snabbare fick uppmärksamhet och respons via dessa än via myndigheter eller media.

Vi möter olika former av nyhetsmedier varje dag, vi matas fulla med upplysningar om allt man kan tänka sig. Samhället formligen drunknar i information; det har aldrig tidigare varit så pass enkelt att hålla sig uppdaterad på vad som händer i världen. Den absolut största anledningen till detta är uppkomsten av internet; detta massmedium kan ses som en sånär outtömlig källa för information. Var man än befinner sig kan man uppdatera sig om vad som är senaste nytt. Utvecklingen av bloggar, forum och wikier innebär för oss nyhetskonsumenter att vi kan få en extrem tillgång till information. Fördelen är att man inte behöver vänta med att bli upplyst till morgontidningen dimper ner i brevlådan, eller sena sändningen av Aktuellt börjar. Dessutom blir det allt svårare för stängda samhällen så som diktaturer och kommuniststater att hålla sitt folk ovetande och fyllda av okunskap om omvärlden. Ett fritt flöde av kommunikation och information är ett måste för en demokrati.

Nackdelen är att begrepp som objektivitet och oberoende blir allt svagare. När vem som helst kan dela med sig av vad som helst till hela världen blir det svårt att skilja på fakta och fiktion. Man måste automatiskt lära sig att sålla bland den information man stöter på. Det blir svårt att relatera de sociala mediernas publiceringar till Kovach och Rosenstiels resonemang kring den goda journalisitken. Jag tror inte att helt vanliga individer i ett samhälle som delar med sig av sina tankar och rapporteringar på nätet, alltid tänker på saker som att alltid tala sanning eller vara en oberoende övervakare av makthavare.

Jag är säker på att de sociala medierna är här för att stanna, men de kommer att tjäna som kompletteringar till nyhetsmedia. Den generation som växer upp idag vet tillräckligt mycket om internet, forum och bloggar för att inse att man ska vara källkritisk. Den verklighet som nyhetsmedia skapar kanske heller inte alltid är helt korrekt eller egentligen ens sann, men vi måste på något plan ändå förlita oss på att den är det. ”At a moment of revolution in communications, what do the stories we tell say about our worldviwe […]? (Kovach & Rosentiel 2007)

Räcker en kampanj på avstånd?

Kampanjjournalisitk. En journalistik som enar och förenar. Mycket gott kan komma av en sådan, men kan det också medföra ont? Man ser ofta – särskilt i kvällspressen – olika typer av kampanjer som bedrivs av olika aktörer för en speciell ”cause”. Senast jag såg ett exempel på detta var när Aftonbladet, Expressen, Dagens nyheter och Svenska dagbladet gick ihop och manade på en namnunderskrift för att journalisten Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea skulle släppas fri. Denna kampanj pågår ännu och namnunderskrifterna är många.

För bara några veckor sedan så var det ”Earth hour” som det varje dag skrevs om i tidningar som exempelvis Aftonbladet; då skulle världens befolkning under ett visst datum och tidpunkt släcka alla sina lampor. Detta är självklart ett bra initiativ, men till vilken nytta egentligen? Även om alla verkligen skulle släcka sin belysning under en timmes tid, skulle detta utgöra en så pass marginell del av den energi som förbrukas i världen att det i det stora hela inte skulle spela någon roll. Enorma summor pengar måste ha lagts på kampanjen ”Earth Hour”, jag kan känna att man skulle kunnat uträtta något riktigt med dessa pengar istället. Det är en fin gest, men för vem? Kan man inte istället skapa en kampanj som faktiskt spelar roll i det långa loppet?

Ibland får jag känslan av att man använder sig av kampanjjournalistik för att det är mäktigt; världen blir kolsvart under en hel timma eller man får riktigt många namnunderskrifter för en god sak. Jag menar inte att det är fel att skriva på för att till exempel Dawit Isaak ska friges, men samtidigt har jag svårt att se att han skulle bli fri bara för att några personer som sitter där i sitt lilla röda hus med vita knutar skriver på ett papper och ojar sig för att han ännu inte fått en rättegång. Man måste göra mer än så, man kan inte engagera sig på avstånd. Det finns nog också de som skriver på för att känna sig duktiga över att ha gjort något för världen och på så sätt stilla sitt samvete.

Självklart ska man skriva om orättvisor i världen; man ska kämpa för att få upp ögonen på människor som inte är tillräckligt underrättade. Jag är bara inte säker på att kampanjjournalistiken är the way to do it. Jag har förståelse för att alla inte aktivt kan hjälpa till. Men någon borde väl kunna göra det, likaväl du som jag? Vi kan inte sitta tillbaka och förvänta oss att någon annan ska lösa alla världens orättvisor åt oss. Det finns vissa fall där namnunderskrifter kan hjälpa till, men det gäller ofta mindre saker i en direkt närhet; ett dagis som hotas lägga ner, man vill kräva en kommunpolitikers avgång och så vidare. Det här är människor som har fängslat en oskyldig man av den anledningen att han ville ge sitt land demokrati. Det här är människor som har torterat en oskyldig man för att han ville ge sitt lands invånare hopp. Det här är människor som vill tysta ner opinionen. Jag har svårt att tro att de kommer att ge med sig för att vi skickar ner några namn på ett papper. Världen fungerar tyvärr inte på detta enkla sätt.

Med detta sagt menar jag inte att man ska strunta i att engagera sig, vill man skriva på för Dawit Isaaks frigivande ska man absolut göra det, det skadar ju inte. Jag menar bara att det behövs mer, att man kanske satsar på lite fel metoder att lösa problem med. Jag är rädd för att man ska tycka att man gjort sitt när namnet står där på pappret.

Jag tror dock inte att kampanjjournalistiken är en fara för nyhetsjournalistikens objektivitet, de spelar inte inom samma ramar. Dessutom är jag också av den åsikten att all journalistik inte nödvändigtvis behöver vara opartisk så länge man är tydlig med att den inte heller är det. Vanliga nyhetsartiklar ska självfallet bara fungera som ett referat av en händelse, men media måste också låta folket skapa sig egna uppfattningar. Jag tror också att en krönika eller dylikt har större förmåga att nå ut till enskilda individer. En faktarapportering kring hur många som dött i svälten i Sudan det här året når inte fram på samma sätt som ett reportage eller en krönika från någon som varit där och kan skildra hemskheterna. Vi har blivit mätta av alla dödssiffror, vi stänger av som en försvarsmekanism. Vi bor i ett land där distansen till en sådan typ av katastrof är så pass stor att den inte kan överbyggas med hjälp av fakta. Vi behöver beröras. Vi behöver begripa det ofattbara. Vi behöver kunna ta på det. Vem har ansvaret för att få oss att förstå?

El Choco

Boken El Choco gav mig mer än vad jag på förhand skulle ha kunnat tro. Den skildrar svensken Jonas Andersson som i ett försök att bli skuldfri tar det dåliga och ödesdigra beslutet att smuggla kokain från Bolivia till Sverige. Han blir dock på flygplatsen på väg hem gripen för försöket och hamnar i fängelse. Jag trodde att jag hade ganska bra bild av vad som dessvärre kan försiggå i vissa länder när det gäller droger och smuggling av sådana. Jag var också medveten om hur fångars mänskliga rättigheter helt kan ”glömmas bort” på olika anstalter i dessa länder. Men att det kunde gå till på det sätt som i boken beskrivs hade jag faktiskt ingen aning om. Jag kan ärlig erkänna att om journalisten Markus Lutterman hade valt att endast göra ett reportage om Jonas Anderssons tid i det ökända San Pedro-fängelset i Bolivia är det inte säkert att jag hade läst det. Ett sådant reportage hade behövt vara väldigt långt för att få in alla nödvändiga detaljer och ändå hade man missat alldeles för mycket för att göra historian rättvisa. Valet att skriva en bok om det hela var absolut det enda alternativet!

Man har valt att skriva boken i skönlitterär stil istället för den dokumenterande varianten, det tror jag att man vinner på då det är lättare att leva sig in i storyn på detta sätt. Med hjälp av det skönlitterära språket kan man brodera ut beskrivningar på ett annat sätt än vad man hade kunnat göra i en faktabok. Detta resulterar i att man har lättare att känna empati för och identifiera sig med karaktärerna i boken, dessutom kan man smyga in rena faktadetaljer utan att det känns långrandigt och tradigt att läsa. Det kittlar helt enkelt läsarens inlevelseförmåga. Historian berättas ur Jonas Anderssons perspektiv, men man omnämner honom hela tiden i tredje person; det är inget ”jag-berättande”. Boken känns ändå av någon anledning mindre skönlitterär än till exempel Liza Marklunds ”Gömda”-serie.

Litterär journalistik skulle jag vilja benämna detta sätt att berätta en historia. Många gånger är händelserna så absurda att man knappt kan tro att de har ägt rum, hela storyn hade egentligen lika gärna kunnat vara skönlitterärt påhittad. Jag tror att författaren har hållt sig väldigt nära sanningen hela tiden, för det första skulle han inte vinna på att inte berätta den sanna historien och för det andra vinner han trovärdighet på att radda upp alla källor som använts på de sista sidorna av boken. Självklart behöver dock inte alla saker som Jonas Andersson fått berättat för sig inne i fängelset vara sanna, det förstår man ju. Jag tycker att det är helt okej att ändra på namn och sådana små detaljer i boken, men ska man börja ändra på det egentliga händelseförloppet så måste man vara noga med att skriva att boken är baserad på en sann historia.

Jag ser nästan bara fördelar med detta sätt att berätta en så pass omfattande historia som denna. De enda nackdelarna som jag kan se är att den tappar lite i nyhetsvärde; risken finns att historian inte når ut till människor i samma räckvidd som om man hade sprängt upp det på exempelvis Dagens nyheters förstasida eller dylikt. Eller att den journalist som skriver boken vinklar den å något sätt som förvränger sanningen, Det är i vilket fall en serie händelser som jag finner väldigt viktiga att få ut till allmänheten, det finns nog många med mig som inte riktigt greppar vidden av de olagligheter och den brutalitet som pågår på platser som San Pedro-fängelset.

Var dras den etiska gränsen?

Det finns två sidor av alla mynt. Två sidor till varje story. I en nyhetsartikel kan det ofta finnas fler sidor än så. Hur många detaljer får medierna släppa utan att gå för långt? Ibland är de etiska gränsdragningarna extremt svåra att göra, ibland går man för långt. Det måste vara ett väldigt svårt beslut att fatta när man som chefredaktör får en riktig pangnyhet på bordet. Ska man publicera för mycket eller för lite?

Nämna namn och publicera bild
Vad är relevant att publicera? I spelregler för press, radio och tv står att läsa följande; ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Det verkar som att många medier bryter mot denna regel varje dag. I vissa fall kan de beskriva en misstänkt gärningsman så in i minsta detalj att de inte behöver nämna namn eller publicera bild då de som bor i samma stad som den misstänkte redan listat ut vem det rör sig om.

Innocent until proven guilty
Vi kan titta lite närmre på ”fallet Caroline” som uppmärksammats i medierna under de gångna månaderna sedan mordet den 12 september förra året. Nu åtalas den man som är misstänkt för brottet. Redan förra året publicerade man artiklar om honom i flera tidningar, bland annat i Aftonbladets nätupplaga. Man nämner vid denna tidpunkt inte hans namn men däremot detaljer om honom som gör att grannar och invånare i samma stad kan lista ut vem som är misstänkt.

Man benämner mannen som 50-åringen, lämnar uppgifter om yrket och publicerar dessutom en bild där ansiktet visserligen är suddat, men som man skulle kunna känna igen om man är bosatt i samma by som mannen. Dessutom nämner man namnet på hans arbetsplats, hur svårt är det för arbetskamrater att förstå vem det handlar om? Nu har man också publicerat hans namn och bild trots att han ännu inte är dömd. Publiciteten gör att hans familj kan råka illa ut, de har inte bett om detta. Barnen har inte bett om att bli mobbade i skolan. Jag tycker inte att man ska skydda en mördare men trots att mannen kommit med ett erkännande är han ännu inte dömd. Innocent until proven guilty. Eller?

Förutfattade meningar kan styra spekulationer
Jag tror att man är ute på riktigt hal is om man börjar spekulera i att ett specifikt brott kan ha förankring i religiös åskådning eller sexuell läggning då detta är ämnen som tenderar att kunna uppröra. Jag misstänker att detta beror på att det är så pass personliga frågor. Det kan så lätt bli fel; man tror att ett illdåd begåtts i en viss religions tecken eller dylikt. Om detta sedan visar sig vara fel är det enligt mig en fruktansvärd förolämpning mot alla de människor som tillhör denna religion. Det är också lätt att låta förutfattade meningar styra spekulationerna.

Jag tror dock att media ibland kan vara lite rädda för att rubricera brott som ”hatbrott” som är begångna på grund av ett hat man hyser mot en utvald grupp människor. Om ett brott har begåtts och den dömde gärningsmannen uttryckligen påtalar att anledningen till brottet är att offret exempelvis är homosexuell så tycker jag absolut att man kan publicera detta. Man ska inte vara rädd för att lyfta fram sådana ämnen för diskussion, man måste kunna tala om sådant som är obehagligt. En dialog måste föras för att förhindra framtida brott kring samma orsak.

Människan är nyfiken
Jag kan förstå att en tidning vill vara först med avslöjanden, det är viktigt att komma med egna nyheter. Om andra tidningar sedan får följa ses det självklart som en seger. Det är hela tiden en tävling, en kamp mot klockan. Konkurrensen är hård. Om en tidning publicerar namn och/eller bild på en gripen eller åtalad brottsling kommer troligen också andra tidningar och medier att följa exemplet. Är man en ledare eller en följare? Eller är man sin egen; etiskt riktig och skippar de spekulationer som inte är någonting annat än just spekulationer? Många av medias detaljer finns där just för att mätta människans nyfikenhet, men vill vi verkligen sitta där som gamar och festa på andras kött och ben?

Vem väljer informationen?

Vad är det egentligen som avgör att en nyhet blir en nyhet? Det händer enormt mycket i världen under en dag. Barnen i Afrika svälter. Pedofiler härjar. Krig bryter ut. Mördare mördar. Vem bestämmer vad som är viktigt för oss att veta? Det finns faktiskt en del punkter som bockas av innan en händelse blir en nyhet, Tidningen i skolan listar på sin webbplats några av dessa . Jag har valt ut två färska nyhetshändelser att studera närmre. Jag kommer i detta inlägg att analysera dessa genom att försöka komma fram till vad som gjort att just dessa publicerats som nyheter.

Det brinner i Australien
Flera av dessa punkter går att applicera på artiklar som skrivits om de bränder som plötsligt brutit ut runt om i Australien. Skogsbränder är en pågående händelse, man har vid många tidningars nätupplagor valt att göra en följetång av företeelserna. Nyheten håller sig aktuell även om alla redan känner till den, händelseförloppet stegras för var dag som går. Det är dessutom en allmän nyhet som har potentialen att intressera många, det finns en del svenskar inblandade i katastrofen vilket gör att det hela känns ”närmre” oss.

Skogsbranden blev en mördarjakt
Det finns överraskningsmoment i utvecklingen av denna story; det avslöjas att bränderna misstänks vara anlagda. Australiens premiärminister Kevin Rudd kallar offentligt gärningsmännen för massmördare. Plötsligt blev skogsbranden en mördarjakt och det skapas en inneboende konflikt. Vem är ansvarig? Händelserna lockar läsare då de hör till ovanligheten och dessutom handlar de om ett grovt lagbrott.
Till artikeln publiceras bilder, det är en ganska tacksam nyhet att finna bildmaterial till, på tidningarnas nätupplagor finns dessutom videofilmer på hur bränderna slukar allt i sin väg. Jag tror att människor är mer benägna att engagera sig om de med egna ögon får se vad som sker.

Gässen plockas levande
Kalla fakta besöker en gåsfarm i Ungern där det avslöjas att gässen plockas levande, dun som vi sedan har i våra kuddar, jackor och dylikt. Även denna nyhet behandlas i en artikelserie, vilket gör att den är aktuell under en längre period. Nyheten hålls vid liv då det hela tiden tillkommer nya uppgifter. Upptäckten berör den vanliga människan i allra högsta grad, de flesta har någon form av dunprodukt hemma. Det är en händelse som vi kan relatera till.

Stora företag inköpare av dunet
Det visade sig att företag som exempelvis Åhléns och IKEA i sitt sortiment haft produkter inköpta hos farmar där djurplågeriet pågått. En känsla av närhet infinner sig, nyheten ger konsekvenser för vardagslivet. Händelsen är överraskande och har ett uppenbart nyhetsvärde. Det finns ett subjektivt värde; människor känner sig personligt berörda. Även ett objektivt värde upplevs; redaktionen anser att detta är information allmänheten bör ta del av. Förutom en given toppnyhet kan man också bidra till ökad insikt och kunskap bland sin publik.
Nyheten påvisar felaktigheter i samhället, lag- och regelbrott har begåtts. Man speglar en inneboende konflikt mellan farmarna och inköparna, kvällspressens skriver gärna under på skandalvinklingen. Skandalen blir desto större när det också finns rörliga bilder som visar hur gässen plågas när de plockas på dun.

Gräva fram ett scoop
Ofta vill redaktioner vara ensamma om sina nyheter, man vill vara den första att gräva fram ett scoop. Om en annan redaktion hinner avslöja nyheten kan det vara så att den planerade artikeln ställs eftersom händelsen redan är känd för allmänheten. Både bränderna i Australien och dunskandalen är så pass stora händelser att de följs i flera medier, plikten att rapportera går före
konkurrensen. Dessutom är det svårt komma med egna avslöjanden när nyheten är så hårdbevakad.

Gammal information få ingen uppmärksamhet
Kvällstidningar lever på sin lösnummerförsäljning, iögonfallande löpsedlar är ett måste för att dra till sig läsare. Jag tror att människor på något sätt fascineras av plötsliga katastrofer. Att en terrorattack eller en jordbävning plötsligt kräver dödsoffer intresserar oss, vi väntar ivrigt på uppdateringar. Att barnen i Afrika svälter är vi väl medvetna om men vi ägnar det inte mycket uppmärksamhet då det är gammal information, hur hemskt det än låter.

Journalistik VT-09

Efter mycket om och men lyckades jag slutligen komma in på kursen Journalistik på Karlstads universitet - lycka! På denna blogg kommer jag då och då att publicera inlägg med uppgifter som vi blir tilldelade på kursen.

Over and out.